ibland bara önskar jag att något overkligt kunde hända mig.
eller att allt bara kunde vara som vanligt.
det är kanske det jag vill.
förut var jag alltid så positiv till saker och ting.
och det känns som det har förändrats.
men jag antar att när tiden går förändras vissa saker.
en stor del har väl skolan i det..
jag vet inte varför men de
känns som en stor våg deppighet har forsat
över mig som en naturkatastrof.
jag antar att det bara göra som de andra,
som har överlevt sådana naturkatastrofer.
anpassa sig. jag måste bara behandla tekniken.
det kanske verkar ganska patetisk, och själviskt
att jämnföra sitt liv med en sådan hemsk sak,
en helt bedrövad händelse, som har innebärt
döden på många liv. och jag antar att
det inte riktigt är så farligt.
sen jullovet har man inte riktigt kommit igång
hjärnan ligger alltid ett steg efter
istället för före. på ett vis eller annat
så känns de ganska skönt. att
inte alltid ligga ett steg före.
äsch. det kanske är orimligt alltihopa.
men jag menar faktiskt något med det
jag skriver, även om det är svårt att förstå..

Men jag ska försöka skärpa till mig.
och det börjar imorn med ett prov.
bara sätta igång och plugga inför de.
sen hänger jag och linnea med
sandra hem och sen träffar vi lite
folk på kvällen. sover nog hos alfred sen.
hejrå